Föredrar du att lyssna?
Tryck här för att spela upp den i Substack-appen
Jag har alltid känt mig dragen till naturen. Redan som ung gick jag omkring på fält och i skogar, klättrade i träd och lade märke till de små detaljerna – barkens struktur, hur ljuset spelade över löven och insekternas långsamma rörelser. Att växa upp i BC, Manitoba och Ontario gav mig en plats på första parkett till så många olika landskap, och vart och ett av dem satte sina egna unika spår i mig.
Jag minns fortfarande en familjeresa till BC när jag var barn. Jag var fullständigt hänförd av bergens enorma storlek. Än i dag har jag svårt att förstå hur massiva de är. Den resan stannade kvar hos mig – känslan av att stå under något så stort och se avståndet sträcka ut sig framför mig. Det var ödmjukande och väckte något inom mig.
Hemma på Manitobas prärier kunde landskapet inte ha varit mer annorlunda. Landets platthet var på sitt eget sätt lika hisnande som bergen. Präriehimlen var alltid i rörelse – moln som skiftade och sträckte ut sig, stormfronter som rullade in och ut, ljus och skuggor som spelade över fälten. Jag kunde tillbringa hela dagar utomhus och bara se hur himlen förändrades. Det var något med den ständiga rörelsen ovanför som kändes både fridfullt och spännande.
I Ontario var det trädens skiftande färger på hösten som fångade min blick. De röda, gyllene och orange färgerna kändes som naturens egna penseldrag, utslängda över landskapet. De klippiga hällarna, som slipats av glaciärer för länge sedan, gav landskapet en känsla av historia – tysta påminnelser om det förflutna. Under sommarmånaderna klättrade jag i träd och utforskade varje del av min omgivning. Jag kunde förlora mig i strukturerna i världen omkring mig och studera barken på ett träd på nära håll, hur ljuset föll på ett löv eller hur vinden bar molnen över himlen. Jag har alltid dragits till de där små sakerna. För vissa kanske de verkar obetydliga, men för mig har de alltid känts viktiga.
Även om jag tecknade mycket under uppväxten – små blyertsteckningar i skolanteckningsböcker eller snabba studier i skissböcker – började jag inte måla direkt. Det var först en jul, när mina föräldrar gav mig ett målarset, som jag provade. Jag minns att jag arbetade med några platta målardukar då, men det blev aldrig riktigt något av det. Livet gick vidare, och det var inte förrän i mitten eller slutet av tjugoårsåldern som jag kände dragningen tillbaka till måleriet.
I trettioårsåldern fattade jag ett beslut. Jag skapade tid för att måla, även om det inte alltid var lätt att hitta den. Jag siktade på att måla fyra till sex timmar om dagen, sju dagar i veckan om jag kunde, även om livet alltid tog några dagar här och där. Måleriet blev mer än bara ett kreativt utlopp – det blev ett sätt att bearbeta mina tankar, ta mig igenom utmaningar och fokusera. Det gav mig utrymme att sakta ner och koncentrera mig på en sak i taget, särskilt i en värld som ständigt kräver vår uppmärksamhet åt en miljon olika håll.
När jag målar nu hämtar jag inspiration från alla de tidiga upplevelserna. Bergen i BC, prärierna i Manitoba, Ontarios rika höstfärger, insekterna jag brukade se krypa längs trädstammarna och molnen som rör sig över himlen – allt finns där, lager på lager i verken. Min stil har utvecklats genom åren och lutar åt djärva, livfulla färger och uttrycksfulla penseldrag. Jag har alltid inspirerats av konstnärer som Lawren Harris, för hans dramatiska kontraster mellan ljus och skugga, och van Gogh, för hans orädda penseldrag och djupa koppling till naturen. Men med tiden har jag hittat mitt eget sätt att se och uttrycka saker, min egen röst som konstnär.
För mig handlar måleri inte bara om att skapa något vackert att titta på. Det handlar om att skapa ett utrymme för eftertanke, att sakta ner och att knyta an till världen omkring oss. Det handlar om att fånga de flyktiga ögonblicken – hur ljuset förändras över ett landskap, hur färgen fyller en himmel eller hur en stilla plats får dig att känna. Det handlar om att ta de ögonblick som annars kanske skulle passera obemärkta och ge dem en plats på duken, där de kan ses och kännas.
När jag ser tillbaka kan jag se hur mycket de tidiga dagarna formade mig – inte bara som konstnär, utan också som människa. De lärde mig att vara uppmärksam, uppskatta de små detaljerna och se skönhet i vardagen. Och framåt vet jag att jag kommer att fortsätta infinna mig i studion, med penseln i handen, och ge de minnena och erfarenheterna liv på duken.
Varje målning jag skapar är en möjlighet att dela med mig av en liten del av den resan, en glimt av den värld som har inspirerat mig så länge jag kan minnas. 🎨
~Jeff 
