Föredrar du att lyssna?
Tryck här för att spela upp den i Substack-appen
I slutet av varje måleripass stannar jag upp. Jag tar ett steg tillbaka, inte bara för att kontrollera proportionerna eller kompositionen, utan för att känna efter vad verket säger tillbaka till mig. De flesta dagar går jag tyst igenom det som fortfarande behöver min uppmärksamhet. Kanske är balansen lite skev, eller så behöver en färg tonas ned, fördjupas eller föras fram. Ibland är det bara en känsla av att något i målningen inte riktigt har landat. Jag gör detta varje dag tills listan över förändringar börjar krympa. Vid en viss punkt inser jag att justeringarna jag gör egentligen inte förbättrar något. De håller bara penseln i rörelse.
Då vet jag att jag börjar närma mig.
#286 – Härjad men obruten, originalverk av Jeff Dillon
Jag brukar inte namnge en målning förrän alldeles i slutet. Om jag gör det för tidigt känns det som om jag tvingar fram ett slut på något som fortfarande håller på att växa fram. Under processen är jag ofta kritisk till det jag har gjort, inte för att riva ner det, utan för att vara ärlig mot mig själv. Det förhållningssättet hjälper mig att fortsätta lära. Varje målning lär mig något, även om den inte blir som jag först föreställde mig. Det är en del av det som får mig att återvända varje dag.
Vissa målare talar om risken med att överarbeta ett verk, men det har inte varit min erfarenhet. Det har hänt många gånger att jag trott att en målning varit färdig, men ändå fortsatt. De extra timmarna eller dagarna har ofta lockat fram något oväntat, ibland till och med min favoritdel. Jag är nästan alltid glad att jag inte slutade för tidigt.
Tidigare i min karriär arbetade jag snabbare. Jag ville gärna göra färdigt ett verk och gå vidare till nästa idé. Det fanns alltid något nytt jag ville utforska, och jag kände den där ständiga drivkraften att fortsätta skapa. Nu ägnar jag mer tid åt varje målning. Jag påminner mig själv om att jag har ett helt liv på mig att måla. Verken har blivit mer komplexa, och skalan är ofta större. Jag kanske inte färdigställer lika många på ett år. Det betyder inte att jag brydde mig mindre om de tidigare målningarna. Jag har helt enkelt lärt mig mer med tiden och utvecklat en större känsla för tålamod. De målningar jag färdigställer nu speglar den utvecklingen.
Ibland når jag en punkt där idéerna jag arbetar med börjar växa bortom vad målningen kan rymma. Även om det fortfarande finns mer jag skulle kunna lägga till eller förfina vet jag att det är dags att gå vidare. Det handlar inte om att ge upp, utan om att inse att nästa målning kanske är platsen där de större idéerna kan utforskas. Vissa verk hade kunnat drivas längre, men jag väljer att bära med mig framåtrörelsen och lärdomarna. Allt behöver inte lösas på en enda duk.
Jag brukar börja med den punkt som ligger längst bort i synfältet och bygger bakgrunden innan jag går vidare till förgrunden. När färgerna och formerna börjar knytas samman börjar målningen hitta sin rytm. Vissa verk tar form smidigare än andra och flyter naturligt från ett stadium till nästa. Ändå förblir jag kritisk genom hela processen. Det stadiga trycket hjälper mig att hålla fokus och fortsätta utvecklas. Det är helt enkelt så jag arbetar.
Vissa målningar har utmanat mig på ett sätt som gör att avskedet känns mindre som att släppa taget om verket och mer som att ta ett steg bort från något jag har arbetat hårt för att övervinna. Det handlar inte om ägande. Det handlar om vad jag gick igenom för att färdigställa dem. De rymmer erfarenheten av kamp och genombrott, och ibland är det svårt att släppa taget. Men jag påminner mig själv om att fortsätta måla. Det är det enda sättet att fortsätta växa.
Jag jagar inte perfektion, och jag försöker inte måla världen exakt så som den ser ut. Det jag söker är en känsla, liv uttryckt genom rörelse, ljus och färg. På avstånd vill jag att målningen ska kännas förankrad och trovärdig. Men när man kommer närmare ger bilden vika för penseldrag, textur och abstraktion. Så ser jag världen. Ett träd långt borta är en enda form, men på nära håll blir det lager av bark, skugga och detaljer. Illusionen beror på kontrast och på att lita på att betraktaren bidrar med sin egen upplevelse.
Även efter att jag har färdigställt en målning tar det ofta tid innan jag kan se den klart. Ibland är det först veckor eller månader senare som jag inser vad verket faktiskt rymmer. När jag står för nära arbetet fokuserar jag på vad som kunde ha blivit bättre i stället för på det som fungerar.
När någon betraktar en av mina färdiga målningar vill jag att den ska kännas levande, inte bara genom rörelsen över duken, utan också genom känslan av att tiden hela tiden förändras. Jag vill att den ska väcka känslan av att det fanns en värld före oss och att det kommer att finnas en efter oss. Det kanadensiska landskapet förändras ständigt. Även när det ser stilla ut finns det rörelse i himlen, i vattnet och i jorden. Jag hoppas att betraktarens blick fortsätter att utforska och dras till något de inte såg första gången.
När jag har signerat en målning är den färdig. Jag går aldrig tillbaka för att retuschera eller måla om den. Det är det slutgiltiga beslutet. Bra eller dåligt, jag tar med mig det jag har lärt mig och börjar på något nytt. Ibland byter jag motiv helt för omväxlings skull. Andra gånger håller jag fast vid ett tema eftersom jag känner att det finns mer att säga.
Oavsett vilket fortsätter jag. Det är den rytm jag litar på.
~Jeff
