Föredrar du att lyssna?
Tryck här för att spela upp det i Substack-appen
En sak jag alltid har lagt märke till i naturen är att ingenting förblir stilla särskilt länge. Träd rör sig i vinden. Ljuset rör sig över klipporna. Vattnet omformar sig från sekund till sekund. Oavsett om jag står vid en strand eller går genom skogen fortsätter blicken att röra sig. Den ständiga rörelsen är något jag uppmärksammar, och det är den jag försöker föra över till mina målningar.
#291 – ”Everlasting Bond”, 24” x 24″, originalmålning av Jeff Dillon
I ateljén bygger jag varje komposition så att blicken fortsätter att färdas. Former leder in i varandra. Kanter böjer sig. Färgen rör sig över duken på ett sätt som efterliknar hur saker utvecklas i naturen. Jag ägnar tid åt att justera uppställningen tills det finns en rytm. Något som känns balanserat men levande. Det handlar inte om att skapa en perfekt scen. Det handlar om att skapa ett flöde. Det är då målningen börjar få ett eget liv. När jag känner det hittar jag mitt fokus och kan fortsätta med större klarhet. Bruset försvinner. Jag målar tyst i timmar, dagar eller veckor, ibland utan att inse hur mycket tid som har gått.
Jag målar inte utifrån specifika minnen. Det jag söker är den typ av fokus jag får när jag är ute och helt närvarande. Det är den lugna medvetenhet man känner när man saktar ner och börjar lägga märke till hur allt hänger ihop. Den förbindelsen, sättet som ljus, land och rörelse relaterar till varandra, är det jag försöker föra in i verket. Det handlar mindre om motivet och mer om energin som rör sig mellan delarna.
De flesta målningar når ett stadium där ingenting känns som om det fungerar. Former känns fel, färgerna konkurrerar i stället för att komplettera varandra, och helheten börjar kännas obalanserad. Jag fortsätter att justera linjerna, förändra balansen och lägga lager tills kompositionen börjar falla på plats. Den här delen i mitten är alltid den mest osäkra. Det är där tvivlet smyger sig in, och det kan vara frustrerande. Men jag har lärt mig att inte stanna där. Jag slutför varje verk jag påbörjar, även när jag är osäker på vart det är på väg. I nästan alla fall infinner sig känslan av att verket är färdigt först mot slutet. Det är då jag äntligen kan se vad målningen hela tiden har arbetat mot.
#279 – ”Weathering Life’s Storms”, 20″ x 40″, originalmålning av Jeff Dillon
När jag började måla använde jag svarta linjer för att definiera allt. Det hjälpte mig att förstå struktur och rum. Det var ett sätt att bryta ner saker och bygga upp dem igen. Med tiden förändrades det. Nu smälter linjearbetet in i målningen eller träder helt tillbaka, beroende på vad verket behöver. Ibland är linjerna starka och medvetna. Andra gånger försvinner de helt och ersätts av förändringar i ton eller textur. Jag låter målningen styra det beslutet.
Sedan jag övergick till att måla på heltid för tre år sedan har jag haft utrymme att ta mig an mer skiktade och genomtänkta verk. Tempot har inte ökat, men djupet har gjort det. Jag arbetar på större dukar, bygger mer komplexa kompositioner och ägnar mer tid åt att utveckla varje idé. Tiden i ateljén har format hur min stil har utvecklats. Det handlar inte om att producera mer, utan om att närma sig varje verk med större fokus och avsikt. Jag låter verket utvecklas i sin egen takt, och det utrymmet har gjort målningarna starkare.
När människor står framför mina verk hoppas jag att de känner samma lugna fokus som jag får av att vara i naturen. Jag vill att de ska känna rörelsen, förbindelsen mellan alla element. Det handlar inte bara om träd, klippor och himlar. Det handlar om hur de förhåller sig till varandra, hur de lutar sig mot varandra och rör sig som en helhet. Det är den delen jag bryr mig mest om. När en betraktare säger att det känns som om de har varit där, även om de inte har det, vet jag att målningen har gjort sitt jobb.
Det finns ingen fast väg när jag målar. Det som börjar som en tydlig idé kan förändras halvvägs. Vissa beslut känns rätt direkt. Andra tar tid. Jag arbetar om en del om och om igen tills den passar ordentligt in i kompositionen. Det där pendlandet är en del av processen. Verket förändras medan jag arbetar, och jag anpassar mig efter det. Jag har lärt mig att inte förvänta mig att det ska utvecklas i en rak linje.
#196 – ”Grounding”, 30″ x 60″, originalmålning av Jeff Dillon
Varje målning för med sig sin egen uppsättning problem att lösa. Hur hänger formerna ihop? Fungerar rörelsen? Håller energin över hela duken? Det är sådana frågor jag ställer mig, ofta långt in i processen. Att färdigställa ett verk innebär inte att allt är prydligt ihopknutet. Det betyder bara att jag har drivit det så långt det kan gå.
Den processen – att reda ut saker, forma verket, svara på det och se vart det leder – är det som håller arbetet intressant. Jag målar inte för att upprepa något jag redan har gjort. Jag målar för att ta reda på vad som är möjligt inom varje ny komposition.
~Jeff
